I väntan på snön.

Ja.

Jag har skrivit det här förr, och skriver det igen.

En liten, liten del av min själ väntar på snön.

 Trots att rosorna ännu blommar, nyponen rodnar, nattfrosten nästan lyser med sin frånvaro.

Varför?

För att då lägger sig lugnet över mig och mitt hus.

Jag behöver inte känna att jag borde kratta, göra trädgårdsarbete, vara effektiv.

Utan snön har lagt sig som ett täcke över alla måsten.

Första morgonen i en vit värld är skön.

Andra, tredje och hundrafjärde, de lämnar jag bort idag.

 Med första snön kommer också den ordentliga insikten om att julen är på kommande.

Men, om du varit in via oss i butiken, vet kanske att jag pratar vitt och brett om hur många dagar det är kvar till julafton, kan väl gissa att den kommer att ta även mig med överraskning, trots att jag låtsas ha stenkoll på läget just nu. ;)

  Knit faster - X-mas is coming!

Den texten bjuder jag på i skyltfönstret just nu...

 Men nu borde vi njuta av de sista bären, rosorna, löven, innan vädret bäddar ner dem.

Vi borde stanna upp, ta en titt, ett djupare andetag, och leva här och nu.

Jag skall försöka göra det imorgon.

En halv minut räcker, tror jag. För att bryta vardagen.

Och se skönheten i hösten.

Skräp också!

I morse var allt borta!

Vad?

Snön!

Mörkt som i en säck på nytt.

Och ja, snögubben hade kollapsat. Stackarn. Storebror kom in och sa; 

"Det är inte lätt att vara snögubbe."

Därför frossar jag i bilder av vita, vackra midsommar rosor.

De är ju åtminstone vita! ;)

Vackert så.

Så väntar jag igen. På snö och julstämning.

Jo, de kommer nog! 

Visst?

Löften om vinter?

Små, små smakprov på vinter har vi ju fått. Och två snögubbar. Den första är ett minne blott, och den andra lutar farligt mycket framåt, och huvudet har ramlat av. (Men det har jag inte berättat år storebror, vi tar sorgen imorgon...)

Men efter den ruskiga stormen, regnet, snöslasket, snön och sidovinden, så var jag av och an ut med kameran. För visst är is vackert? 

Jag har allvarliga funderingar på att ta in min groda. 

Jag tror inte att han trivs.

Men jag vet inte.

Storebrors pumpa fick en hatt.

Sen smälte det bort.

Och nu lite ny snö.

Jag hoppas innerligt att det hålls den här gången, för smälter det igen, så blir det för det första mörkt som i en säck, för det andra tråkigare än tråkigt för storebror, för det tredje (och viktigaste) hur skall vi så hitta julstämningen?!

Snälla vinter, kom nu för att stanna! Men håll dig inom rimlighetens gränser, tack!

En liten hårding!

Detta lilla bär fångades av min kamera i farten, jag sökte något annat, 

när blicken fastnade på denna lilla tuffing:

Där hängde hen, trots att de flesta kamrater ramlat ner. 

Liten men tuff!

Guld, guld och guld!

Är en stor del av vår trädgård täckt av! Tyvärr inte den tyngre sorten som er en ekonomisk frihet, men den här varianten ger en ögonfröjd! Tyvärr är det ganska vått just nu, och det förtar lite av utsikten, men vad gör det när det finns sparat på bild?

Och det doftar ju så gott!

Jag antar att det här är närmast Joakim von Anka som Matti Meikälainen kommer!

 Men lika roligt hade han!

Ha en skön helg!

Naturens eget pynt.

En morgon när vi stretade iväg till förskolan, lillebror i vagnen, storebror på cykel, och jag med apostlahästarna, så kom en man förbi susande och ropade; "det där kan man kalla på barnens villkor! Exakt vad han menade står mig fortfarande oklart, men ja, på barnens villkor lever, och tar jag mig fram just nu. 

Därför så hinner jag inte jobba så mycket som en liten, liten del av min själ skulle vilja, men å andra sidan så måste jag ta mig i kragen och varva ner lite, och det är ju inte av ondo det heller. Och det finns ju så mycket mera här i livet än jobb. Men här på Rosengrensbacken är ju jobb, fritid och familjen ganska involverade i varandra. Svårt att säga var ena börjar och andra slutar. 

Men tiden hittills har åter gett mig tid att kunna hitta skönhet i saker och ting runt mig. När livet, vardagen, rusar på för fort, så vill jag glömma bort, och missar, de små, små tingen som gör livet här och nu vackert. 

När vi svänger till höger, när vi kommer ut från vår gård, så har vi järnvägen en liten bit bort, och på andra sidan finns ett litet skogsområde. Mycket tacksamt ställe. Där finns myrstackar, stigar, och ett och annat att upptäcka. Går vi ännu lite längre bort kommer vi till ett annat skogsparti, där man kommer till den "gamla" järnvägen. Och där trivs ungarna! Och mor. Den där lilla, stilla stunden bland träden, utan billjud, utan måsten, bara att se och uppleva via kidsen, gör att man mår som pånyttfödd, och orkar med igen. Och dit var vi två gånger i helgen, och är nu redo att ta ihop med denna vecka.

Andra gången hade jag med kameran, för amatörfotografen i mig ville fånga naturens pynt. Granarna var så vackert dekorerade med gulnade björklöv, spindelnät och tallbarr. Helhets intrycket fick jag inte fångat, men detaljerna är jag ganska nöjd med.

Med en lätthet, och slumpvis placering, så finns löven bara där.

Inget för evig, nästa vindpust (eller sex-åring) kan få allt att se annorlunda ut.

Jag tror att jag skall samla på mig lite löv och barr till julen. 

Pressa löven mellan boksidor, som förr i världen, 

och pynta min julgran med dem i december.

 Den milda färgskalan i naturen just nu, är så vacker. Tycker jag.

Lugnade.

Prassligt, flyktigt. Vackert.

Här och nu.