Mina funderingar, medan jag promenerade hem efter att ha lämnat Lill-chefen på måndag morgon, var om vikten av att fylla ett behov. Alla behöver vi känna oss behövda och till nytta. Både stora och små, människor och även djur, tror jag. Och många gånger så vet vi vilken funktion vi har/hade först efteråt.Att jag två dagar senare skulle veta vilken funktion, och vilken nytta vår lilla katt hade i vårt hus, trodde jag inte då på måndag morgon. Men då hände det som inte skulle hända, på måndag kväll, och vår lilla vän flyttade till katt-himlen. Nu lever vi, stora och små, med en enorm känsla av saknad.
Vår lilla katt, så var ju den som jobbade med mig på dagarna. Det visste jag inte förrän igår. Efteråt. Det var ju den som jag pratade med, irriterade mig på, och den som bröt av arbetet en stund, när den ville ha närhet, eller bara annars bli uppmärksammad. Och den visste precis hur den skulle göra. Vilka bord man skulle gå på, vilka rosetter som skulle gnagas på, och även var man kan kunde ta en skön liten lur, och ha lite sällskap på samma gång. Jag trodde att jag jobbade ensam, men det gjorde jag inte, men nu gör jag det. Det är eftertankens kranka blekhet, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar