Min livskamrat får ibland för sig att han skall ut i skogen, och lill-chefen är vanligtvis med på noterna. Även jag hänger med ibland. Nu låter det ju som om han skulle vandra dagar i fjällen, men så är inte fallet, utan de brukar traska över järnvägen och ta sig in en bit i skogen till det gamla järnvägsspåret. Men som lill-chefen sade idag, när han och jag skulle göra samma tur idag igen; "mamma, det här är en magisk skog", och när vi svängt in i "gamla skogen" ; "den här skogen, mamma, är ännu mera magisk"!
Och naturligtvis, så har ungen rätt. Det är bara det att man som vuxen vill glömma bort att skogsplätten som finns runt hörnet är magisk. För när man tar sig tid att faktiskt se skogen bland träden, eller hur de brukar säga, så är den full av magiska mönster och färger.
Jag är ingen naturfotograf, men jag skulle gärna vara det. Att faktiskt få fångat på bild allt det där vackra som jag ser. Idag så ville lill-chefen göra en tur till in i sin magiska skog, och jag tog stora kameran med. Det blev inte så bra, åtminstone inte som jag ville ha det, men jag minns den sköna fuktiga doften, efter tvådagars regn, när jag ser de här bilderna. Och de magiska färgerna som kommer fram när allt är fuktigt.
De vackra skalen som ekorrarna lämnat efter sig.
Vatten och barn, en oslagbar kombination.
Hur skulle vi klara oss utan regnkläder och gummistövlar?
Att ett litet dike, med en liten bro, i sin enkelhet, kan vara så intressant!
Jag älskar charmen i hur naturen tar tillbaka det som man låtit vara orört en längre tid.
Och att den gör det med en elegans, och symmetri, det gör det bara bättre.
Andra barn har också haft magiska stunder här.
Vem vinner?
Rufsigt och vackert efter regn.
Och nu säger jag go´natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar