Oj, oj, i måndags fick jag tömma ugnen på årets första sats glaserad keramik! Det är roligt när det börjar komma färdiga produkter, man ser att nu händer det. Mina små tro-hoppare ligger nu snällt och väntar i rad i en låda på fortsättningen, och imorgon får de sällskap av en sats till, och då måste jag börja färdigställa dem, så att jag inte till sist drunknar i halvfärdigt arbete. Man lurar lätt sig själv med att tro att de är färdiga, bara för att de är glaserade, men det är många arbetsmoment kvar innan de är klara för butikshyllorna.
Mina tro-hopp och kärlekar, tro-hoppare, som jag kallar dem ligger mig varmt om hjärtat. De är mina "första barn", och det kan inget annat slå. Jag har många andra favoriter, men mina förstfödda är som sagt, alltid först. Det betyder ju inte att jag inte tröttnar på dem ibland, men jag får alltid en tillfredställelse att arbeta med dem, när jag väl kommer igång igen. Jag kan dem utan och innan, och de tillverkas alltid med ödmjukhet. Keramik och hantverk skall alltid tillverkas med ödmjukhet, enligt mig, kärlek räcker inte. Utan ödmjukhet blir det bara pannkaka av det hela och, mera till ekorosk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar